Den frilansande andligheten

Jag lyssnade på en intervju med Eva Dahlgren på radion igår morse. Jag gillar henne. Hon är väldigt down to earth och eftertänksam och det är givande att lyssna till hennes tankar. På frågan om vad hon är rädd för så sa hon att hon blir rädd när livet är så där bra. Jag förstår precis vad hon menar. Det var det jag var inne på häromdagen. Att man inte kan njuta riktigt fullt ut när allt är så där idylliskt. Eftersom man vet att livet inte alltid är så. Så när pendeln är på maxplus man vill liksom hålla kvar, och man vill framför allt inte att livet ska bli så där "knöligt och sorgligt" (Evas ord) som man vet att det kan bli i en handvändning. När man minst anar det.

Men sen var hon inne på något väldigt intressant. Hon fick frågan om varför hon är ateist. Eva berättade att hon hade försökt vara religiös, det verkade så mysigt och varmt och bra. Men att hon inte kan tro. På Gud. NU tror jag att det är många som känner igen sig. Däribland jag.

Fast egentligen är det ganska enkelt det där. Någonstans blir vi lurade att tro att andlighet måste förpackas i en religion. Andlighet ingår ju i alla religioner som en viktig del i konceptet. Comes with the kit liksom. Och ofta är det väl det man vill åt. Djupet, samtalen, reflektionen. Jag har hela tiden känt att det är något lurt med den där kristendomen, som är vårt mest naturliga val i Sverige och Europa. Så jag gick emot strömmen och lät bli att konfirmera mig. Det kändes fel. Jag sa redan då, som 14-åring att jag inte kunde stå för allt vad kristendomen stod för. Men jag har, som många andra, både gift mig och döpt barnen i kyrkan. (Minns ni Hannes och Måns film Adam och Eva? När Josefin Nilsson på bred gotländska ber prästen att inte snacka så mycket om Gud under vigseln... någon igenkänning på den? Upp med  handen!) Men vart efter under årtiondena har det väl gått upp för mig. Man behöver inte ansluta sig till en religion för att ha andlighet i sitt liv.

Kristendomen, och de flesta andra religioner, har också något dömande över sig. En del av konceptet är att få kontroll på folket. Det är den där delen, det dömande, skulden och kontrollen, som rimmar så illa med andligheten och kärleken. Jag tycker det blir falskt på något sätt. Sen tror jag inte på någon gud i himlen. Vi bär det där andliga inom oss. Var och en. Du behöver ingen religion.

Jag har ju skrivit att jag är någon slags business buddist. Men jag är ju inte någon äkta buddist, det kan jag verkligen inte skryta med. Fast jag tycker det verkar vara ett vettigt koncept. Och det ligger nära yogans filosofi, som blivit lite av mitt koncept. För kanske behöver man något slags koncept att förhålla sig till när man börjar sin resa. Och lite vägledning.

Oj, oj, oj. Nu blir en del jätteskeptiska. Andlighet och sån där humbug och hokus pokus. Fast vänta lite. Fortsätt läsa lite till. Andlighet handlar om medvetenhet, om medvetna val, att göra gott och må bra, om att ha energi, om att lära känna sig själv, att våga lyssna inåt och följa sitt hjärta. Att hantera svåra situationer. Att samspela med sin omgivning i nuet. Ta in nuet. Se sin roll i ett större perspektiv. Om kärlek, innerlighet och äkthet. Om kärnan. What's the hokus pokus?

Ju närmare man kommer kärnan, ju lättare går saker och ting, ju bättre mår man, ju mer förstår man meningen med sig själv, man känner sig glad, lätt och energifylld.

Det finns nog många som går genom livet utan att reflektera över "det andliga". Och många börjar sin resa i samband med någon livskris. En nära anhörigs bortgång, en skilsmässa eller annan traumatisk händelse som ställer livet på sin spets. Man behöver en ny väg, en tydlig och meningsfull väg och man ifrågasätter sig själv och alla andra. Man kanske tvivlar på att äkta lycka faktiskt finns. Det handlar helt enkelt om en inre strävan att må bra. Att leva ett meningsfullt liv som gör en lycklig. Att bygga självkänsla. Att ha ett positivt flow som blir energi för allt annat i ens liv. Vilket föder framgång.

Vad som händer med en själv när man börjar nå sin kärna, det måste ju var och en upptäcka. Men det kanske blir en lättare process att komma igång om man vet att man inte behöver köpa något religiöst kit med hull och hår för att uppnå det. Det är ett feltänk, som kanske gör att många väljer bort andlighet i sitt liv. Jag tror att det är lättare att nå sitt sanna jag med den frilansande andligheten! Den är bara din.

Att ta sig själv i hampan och gå på promenad för att vara ensam med tankarna i naturen.
Eller på annat sätt skapa egen tid.
Varje dag. Det är  viktigt för mig.

Att stanna upp och uppskatta sånt som man tar för givet.
Detta växer som ailien hos oss. Men ganska vackert när man tittar närmare.

Att kliva utanför sitt hus och ta en titt på sitt liv lite mer objektivt. 

Att lägga såna här minnesbilder långt fram i minnesbanken.
Och vissa minnesbilder kan man helt enkelt låta bli att regga.

Hitta den vägledning som tilltalar dig.
Jag VET, jag kunde inte hålla mig.
Blev tvungen att sätta tänderna i en sån här bok också,
jämte Sandhamnsmorden. Båda är väldigt spännande.

Dagens låt. Det måste bli den allra första låten på mitt allra första Deva-album. Den har betytt mycket för mig.

Deva Premal – Om Shree Saché